Utdrag ur

 

Eri

en novell av

Marcus Szecsenyi Berguv

 

Det här var första gången som jag inte brydde mig om att alla tänderna föll ur munnen på mig. Nu var jag övertygad om att det skulle ordna sig, det skulle växa nya tänder igen, som ett underverk. Jag greppade om den sista och allra högsta grenen. Den som mina fötter vilade på brast och de löst knutna skorna gled av och föll ner mot det oändliga djup som allt annat omkring nu försvann ner i under mina kalla nakna fötter. Men med min övertygelse om att allt skulle bli bra så lyckades jag dra mig upp på den sista av alla grenar och med hjälp av benen knyta mig fast så att jag från denna enda utsiktsplats se rämnandet av tid och rum i det yttersta av allt som någonsin funnits.

 

När jag öppnade mina ögon så satt Aron i sätet mittemot och tittade på mig.

Berätta, viskade han.

Jag drömde att vi rymde, svarade jag och drog tungan över framtänderna.

Och? log han. Hur gick det?

Hoppfullt.

Han skrattade medan han sjönk ner i sätet och stängde sedan ögonen.

Perfekt, sade han.

 

Jag reste mig upp i tågvagnen som var fylld med trötta små människor. Några vågade ge sig till sömnen medan andra kämpade med att hålla sig vakna tills det att de kunde stiga av på sin station och ta sig dit de kände sig trygga nog att släppa på sitt försvar. Åt vilket håll satte sig Lot? tänkte jag medan jag började gå mot toaletten i andra änden av vagnen. Skylten lös rött, men det hade den gjort under hela resan och jag hade varit med om skyltar med felaktig information förr. Dörren gick inte upp och jag ryckte med extra kraft i den.

Hallå? sa jag mellan knackningarna.

Ser du inte att det är upptaget? hörde jag.

En liten vresig man med hörlurar på sig tittade med flackande blick upp på mig som om jag aldrig begripigt något i hela mitt liv. Platsen bredvid honom var tom så jag gissade mig till att det var hans reskamrat som nu använde sig av det lilla utrymmet bakom dörren. Jag log suckande och gick tillbaka till min plats. Utanför hade skogarna över skiftande höjder och från klipporna sen länge förrymda stenbarn ersatts av ändlös plan mark och glesa bebyggelser. Här var det sig likt. Det enda som skiljde sig från när jag var här hemma sist var jag själv.